Var och såg Spamalot på Nöjesteatern i Malmö i lördags.

Det var kul.

Jag, som varit ute en del i världen, har sett den på Broadway i New York för ett par år sen.

En del skämt som var fruktansvärt roliga där, gick inte riktigt hem här.

Så översättningen var väl sisådär, kan jag tycka, men skådespelarna och ensemblen var jättebra.

Tack mams och paps!

Jag lovar - ni kommer inte tro mig.

Jag är redan klar!

Inget straff för mig idag inte!

Det är min mans uppgift att dammsuga och torka av alla ytor, så jag har plockat undan grejer, städat köket och badrummet.

Är jag grym eller vad?

Efter dammsugningen ska jag moppa också. Sen är det skinande rent i vår lya:)

ÅHHH! Tvätten kallar:)

(inte kallnar)

Idag ska jag städa hos en riktigt rik, snobbig familj. Jag ska snoka och göra det så jävla fint för annars blir jag bestraffad med slag och kanske blir inlåst i en skrubb. Jag måste skynda mig för jag ska tvätta åt dem också och när de kommer hem klockan två ska det vara klart!

Det blir nog roligare att städa om jag gör det på låtsas.

Klockan två slutar min tvätt-tid. Vore skönt att ha min del av städningen klar innan dess. Då kan jag gå och träna i lugn och ro sen :)

Bäst att sätta igång så att frun i huset inte får en anledning att straffa mig.

Ibland, när inspirationen tar slut, sitter jag där som en deg.

Men jäst i.

Jag jäser och jäser och jäser tills jag är så tjock och pluffsig att jästen inte kan verka mer.

Så känner jag mig nu.

Jag har ingen inspiration till någonting just nu.

Det är hemskt.

Ofta kan jag ändå känna att det skulle vara mysigt att läsa en bok, se ett program eller spla lite gitarr.

Men nu - ingenting.

Men det kanske inte är någonting dåligt?

Kanske är det bra att känna sig som en deg ibland?

Jag har ju faktiskt redan sprungit och varit och lunchat med Christoffer.

Jag behöver inte göra saker hela tiden.

Jag funderar på om jag ska ta bort det här inlägget.

Det är ju skittråkigt.

Men ändå.

Vem bryr sig?

Jag.

Än sen då?

Det var en bra fråga.

Hah.

Hoppas du hade en trevlig läsning!

Igår var jag och Christoffer på bio.

En film jag verkligen tycker om är "Efter bröllopet" av Susanne Bier.

Vi såg hennes nya "Hämden".

Alltså. Så jävla bra. Det var riktigt bra regi, grymma skådespelare och ett viktigt budskap.

Allt en film ska ha.

Jag har börjat träna på gym. Inte min grej egentligen, men om man bortser från "inte" och "egentligen" så är det jätteroligt!

Och framför allt skönt. Efteråt.

Jag känner hur beundrad jag blir där jag sitter i rygg-maskinen och spänner mig så att musklerna spelar över hela kroppen.

Inte ett öga kan undgå min starka kropp.

Jag är beundrad och respekterad. Ingen sätter sig upp mot mig!

Så kunde vara.

Så kommer det kanske bli.

I mina tankar är det så i alla fall. Och vem har sagt att det inte är på riktigt då?

En tråkig grej:

Mitt busskort gick ut igår.

jag  = 700 spänn fattigare idag.

Hatar, hatar, hatar att betala dyra pengar för något så litet som ett busskort. En liten plastbit.

Man tycker ju att man borde få något stort, type en stor diamant som man ska dingla med framför näsan på busschauffören.

Eller en stor blomma, man får ta ett blad av var gång man ska resa.

Ett plastkort.

Hmpf.

Okej, så här är det.

Jag har fyra minuter på mig att säga något vettigt.

Sen måste jag borsta mina gula tänder vita.

Sen går min buss.

Och sen mitt tåg

Och sen min buss igen!!

Jag reser mycket.

"Åhh" tänker ni. "En globetrotter!"

Ja, så skulle man kunna se det.

Jag åker ibland så att jag kommer in i Södra Lund.

Ibland åker jag vägen om IDEON.

Och ibland, som idag, kommer jag rätt in i centrum direkt!

Det ni.

Nu har det gått tre min.

Och jag är liksom tidsnazist (hmm) och hatar tid. För jag vill inte komma för sent.

Så jag slutar nu.

Okej.

Hörs sen då.

Mm.

Åh!

Okej.

Hejdå!

För dig, som kanske är inne och läser för första gången, betyder inte denna fullständiga förvandling någonting.

Men för mig, som i och för sig inte varit inne på ett år, betyder det allt.

I stora ordalag.

Ett sådant lyft!

Härliga blommor uppe på toppen och som tonar ut i en ljuvlig blå nyans.

Har du sett något så vackert?

Jag hann med att springa på löpbandet mellan tvättarna.

Det är jag glad för nu.

Inte innan. Sämre motivation är svårt att hitta än den jag hade för ett par timmar sedan.

Men nu sitter jag här igen.

Rastlös.

Orolig.

Tvår mina händer utifrån och in.

Gnuggar pannan med en krita så att det skriker om det.

Vältrar mig i vin och dränker mina sorger i mjölk med punsch.

Ojar mig.

Nojar mig.

Skojar mig (?)

Glömmer bort  vem jag är.

Glömmer bort vem du är.

Håller fast vid det som är konkret.

Som datorn.

Tramsar.

Flamsar.

Jamsar.

Mumsar.

Nej. Mumsar gör jag inte.

Men det skulle vara gott med något gott.

Åh, berätta vad jag ska göra för att bli rik på min blogg!

Tiden går väldigt snabbt.

Det känns som att det var igår jag satt här och skrev om min spelning på Lödde Krog.

Men det var det inte.

Ett år går så snabbt. Och tänk - det året kommer aldrig tillbaka.

Det kan jag tycka är en väldigt sorglig tanke. Att ingenting kommer igen.

Det som är gjort är gjort och... ja.

Men nu, hörru Jessi-girl. Inte deppa för det. Det finns ju massa saker jag har lärt mig om mig själv.

Till exempel att jag visst klarar av att campa ute i det gröna och fria.

Det där med natur har aldrig riktigt varit min grej.

Det har jag skämts för.

Vem tycker inte om naturen liksom?

Jag gillar ju inte storstan överdrivet mycket heller, så jag har liksom befunnit mig i omgivningslimbo.

I alla fall så fick jag och min käre karl (alltså inte Karl, utan karl, man) för oss att vi skulle åka till Österlen och campa.

Mest för att jag var inne i ett kaxigt tillstånd och sa att jag visst kunde tycka det var mysigt.

Jag ljög.

Jag var livrädd.

Alla småkryp och myror och mördare med ficklampor som skräms och fåglar och småkryp och vinden och gräset och träd och...

Ja, du fattar.

I alla fall så gav vi oss iväg.

Österlen är ju underbart på sommaren. Långa stränder och friska vindar och härlig natur.

Har jag hört.

Och tro mig eller inte - jag gillade det!

Men.

Vi hade gjort en missbedömning och råkat sätta upp tältet precis vid en myrstack.

Inte bra.

Jag försökte diskret föreslå att vi skulle flytta tältet, men det pallades inte.

Hmpf.

Nåväl, in kröp vi i mina föräldrars uråldriga tält som flagnade sönder så fort vi rörde oss.

Aldrig att jag skulle somna. Jag skulle dö.

Det kände jag på mig.

Jag sa till C att jag älskade honom och trodde att det skulle bli sista gången jag yttrade de orden.

Rätt som det var var det morgon.

Jag hade inte sovit så bra på flera veckor.

Se, så snabbt det kan gå att övervinna sina rädslor.

Nu måste jag kila iväg. Tvätt på g.

Blä.

Men ack vad det luktar gott!