För dig, som kanske är inne och läser för första gången, betyder inte denna fullständiga förvandling någonting.

Men för mig, som i och för sig inte varit inne på ett år, betyder det allt.

I stora ordalag.

Ett sådant lyft!

Härliga blommor uppe på toppen och som tonar ut i en ljuvlig blå nyans.

Har du sett något så vackert?

Jag hann med att springa på löpbandet mellan tvättarna.

Det är jag glad för nu.

Inte innan. Sämre motivation är svårt att hitta än den jag hade för ett par timmar sedan.

Men nu sitter jag här igen.

Rastlös.

Orolig.

Tvår mina händer utifrån och in.

Gnuggar pannan med en krita så att det skriker om det.

Vältrar mig i vin och dränker mina sorger i mjölk med punsch.

Ojar mig.

Nojar mig.

Skojar mig (?)

Glömmer bort  vem jag är.

Glömmer bort vem du är.

Håller fast vid det som är konkret.

Som datorn.

Tramsar.

Flamsar.

Jamsar.

Mumsar.

Nej. Mumsar gör jag inte.

Men det skulle vara gott med något gott.

Åh, berätta vad jag ska göra för att bli rik på min blogg!

Tiden går väldigt snabbt.

Det känns som att det var igår jag satt här och skrev om min spelning på Lödde Krog.

Men det var det inte.

Ett år går så snabbt. Och tänk - det året kommer aldrig tillbaka.

Det kan jag tycka är en väldigt sorglig tanke. Att ingenting kommer igen.

Det som är gjort är gjort och... ja.

Men nu, hörru Jessi-girl. Inte deppa för det. Det finns ju massa saker jag har lärt mig om mig själv.

Till exempel att jag visst klarar av att campa ute i det gröna och fria.

Det där med natur har aldrig riktigt varit min grej.

Det har jag skämts för.

Vem tycker inte om naturen liksom?

Jag gillar ju inte storstan överdrivet mycket heller, så jag har liksom befunnit mig i omgivningslimbo.

I alla fall så fick jag och min käre karl (alltså inte Karl, utan karl, man) för oss att vi skulle åka till Österlen och campa.

Mest för att jag var inne i ett kaxigt tillstånd och sa att jag visst kunde tycka det var mysigt.

Jag ljög.

Jag var livrädd.

Alla småkryp och myror och mördare med ficklampor som skräms och fåglar och småkryp och vinden och gräset och träd och...

Ja, du fattar.

I alla fall så gav vi oss iväg.

Österlen är ju underbart på sommaren. Långa stränder och friska vindar och härlig natur.

Har jag hört.

Och tro mig eller inte - jag gillade det!

Men.

Vi hade gjort en missbedömning och råkat sätta upp tältet precis vid en myrstack.

Inte bra.

Jag försökte diskret föreslå att vi skulle flytta tältet, men det pallades inte.

Hmpf.

Nåväl, in kröp vi i mina föräldrars uråldriga tält som flagnade sönder så fort vi rörde oss.

Aldrig att jag skulle somna. Jag skulle dö.

Det kände jag på mig.

Jag sa till C att jag älskade honom och trodde att det skulle bli sista gången jag yttrade de orden.

Rätt som det var var det morgon.

Jag hade inte sovit så bra på flera veckor.

Se, så snabbt det kan gå att övervinna sina rädslor.

Nu måste jag kila iväg. Tvätt på g.

Blä.

Men ack vad det luktar gott!