Jag blir så glad! Kommentarerna börjar komma och ni ska veta att det värmer.

Jag har blivit sedd!

Alla konstnärers hemliga dröm.

Fast min är väl inte hemlig längre antar jag.

Det är konstigt det där med att vilja synas. I vissa sammanhang vill jag inget hellre än smälta ihop med väggen.

Eller golvet kanske, så att andra kan trampa på mig så att jag inte riskerar att komma fram igen.

Om det inte är på ett mellanstadiedisco, då är det nog större chans att bli tillbakahållen vid väggen.

Ni fattar grejen.

Vid andra tillfällen vill jag sprida någon slags gas omkring mig så att jag, och bara JAG syns.

Fast gas är nog inte bra. Finns ingen som tittar då ju.

Men nånting som får tyst på alla och som får dem att inse att JAG ÄR BÄST! JAG ÄR INTRESSANT! SMART! ROLIG!

Ständiga berg- och dalbana.

Suck.

Men vad ska man säga?

Allt för konsten.

Haha. Jag är så självgod. Nej, det är jag inte.

Eller?

Hur vet man det egentligen?