Jag känner mig som Betraktaren vid dörren. Betraktaren. Personen som ingen riktigt vet vem det är och som bara är en sån som ger en rysningar. En sådan känner jag mig som. Jag ska säga er att det inte är någon trevlig känsla. Jag hoppar och skuttar inte av välbehag precis. Istället ser jag ut som om jag gått i kloster och ångrat mig. Jag menar verkligen ångrat mig.

Ikväll börjar min kurs på universitetet. Även fast jag inte är peppad, så är det ändå lite spännande med nya människor och en helt ny plats. Det känns lite härligt nervöst i magen. Det kommer säkerligen bli roligt när jag väl är där.

Om jag inte vore så trött.

Norah Jones väcker underbara minnen.