Ni som har följt min blogg vet redan vem Emil är. Ni som inte vet kan kolla mitt allra första inlägg under januari. I alla fall så bad han mig att skriva något fint i min blogg. Jaha, tänkte jag. Vaddå fint?Mina tankar rusade fram och tilbaka och jag kände hur hjärtat började slå högt som när den där lille dvärgen i Fångarna på Fortet slår på cymbalen, och allt det fina och vackra ekade tomt i mitt huvud.Klyschor om olika vackra ting susar fram och tillbaka som en quidditchmatch mellan Gryffindor och Hufflepuff och månen är i sin rätta sfär. (Vad babblar jag om?)Men så kom det som en blixt från klar himmel (ingen åska här inte) att det finns något som jag verkligen tycker är fint. Och det är norska. Detta gudomligt vackra språk som kan lysa upp vilken grå vardag som helst. Det fineste jeg veit.Så om jag är deppig någon dag, så är det bara att prata lite norska för mig (Emil har ju ett övertag mot alla andra där:)) och kanske lyser min värld lite klarare. Jag talar sanning men det låter lite patetiskt. (Duger detta Emil?)