Kom hem från ett morgonpass av Body Balance flr drygt 45 minuter sedan. Det var jobbigt att gå upp och det här snacket om att det är skönt att börja dagen med träning är SKITSNACK. Jag är liksom lika trött fortfarande.

Kan du aldrig längta tillbaka till när du var barn? När du inte behövde bry dig om särskilt stora saker för det hade du någon vuxen som gjorde åt dig. När du fick krypa upp i mammas knä och känna dig trygg för att du hade någon som beskyddade dig?

Längtar du aldrig tillbaka till när det viktigaste i livet var att få leka så mycket som möjligt? Att få drömma sig bort till andra platser, där lärare och skola inte fanns, ingen städning man var tvungen att göra, inga tråkiga sysslor över huvudtaget.

Jag kommer ihåg när jag och min bror var små och vi hade ätit frukost innan vi skulle gå till förskolan/skolan, och hur vi alltid sa, var morgon till mamma :" Tack för maten, hur länge får vi leka?" medan vi snabbt sprang upp för trappan för att inte missa en enda dyrbar sekund av lek. Om svaret blev "tio minuter" var det väl okej, men jag blev ändå besviken. Vad skulle jag hinna rita på tio minuter? Men om hon istället sa "en halvtimme", då var lyckan gjord. Ken skulle kanske till och med hinna fria till Barbie och hon kunde kanske få åka till klädaffärenoch prova kläder.

Jag ville vara som Barbie. Absolut inte för att hon hade stora bröst eller så, nejdå, bara för att hon hade så många fina kläder som hon fick prova hela tiden.

Något av det roligaste som gick att leka var ändå tre saker. Det ena var när mamma lekte med mig. När vi lekte med dockorna tillsammans. Att känna att man var på samma våglängd som sin mamma när man var liten och lekte var en så härlig känsla, men att ändå kunna krypa upp hos henne gjorde att man kände sig så trygg.

Att leka post med pappa var också jättekul. jag hade ett set med postgrejer - stämplat, brev och kuvert, frimärken, pennor och till och med en brevlåda. Så många brev Mia skrev till Kalle. Så underbart hur lättroad man var.

 Men något av det mest spännande var ju att få leka med både Fredrik och pappa. Att plocka fram Fredriks låda med cowboys och indianer och sedan bygga upp murar av tält och träd för indianerna och vagnar och hästar för cowboysen. För att komma igenom skydden och välta sina motståndare hade man den magiska kulan som sakta eller fort, hårt eller lätt, rullade mot sina fiender och krossade dem.

Jag önskar att jag hade det så fortfarande. I alla fall få åka tillbaka dit och hälsa på när jag kände för det. Känner du igen dig?